IE Warning
YOUR BROWSER IS OUT OF DATE!

This website uses the latest web technologies so it requires an up-to-date, fast browser!
Please try Firefox or Chrome!
Back to top
 
 
 

Pointe-densy-edited1-1

 

Här i Pointe d´Esny på Mauritius öst kust, vid en av de allra vackraste lagunerna bor Laura Rivière med familj. Efter många år av hårt arbete och lite tur på vägen har de flyttat till ”den soliga sidan av gatan”, till en av de större strandvillorna. Några minuter med båt från sitt hem, och hon är framme vid Ile aux Aigrettes naturreservat, ön där hennes älskade Dodos en gång levde. I Lauras butik Mauritiskt Hantverk har de återuppstått väldigt färgsprakande, i rosa, turkos, blått, gult och rött. Laura kunde inte minnas allt hon målat Dodos på, kakelplattor, glas, ljuslyktor ,tallriksunderlägg och kylskåpsmagneter. Men det var först när hon börjat trycka tyger med fågeln på som affärerna satte fart. Hennes Dodo tyger och tapeter fanns nu i flera ledande inredningsbutiker runt om i världen.

 

 

Nej, Laura ljuger inte när hon beskriver havet. Vattnet har den här färgen och korallerna syns när hon står på balkongen utanför sitt arbetsrum, ett runt rum med fönster åt alla väderstreck i familjens hus.

 

shandrani

 

Inget går upp mot en strandpromenad till soluppgången vid Hotel Shandranis wild beach, tyckte Laura. Oftast var dock solen piggare än vad hon var. Här hade Laura sin första dejt med sin käresta. Hon mindes det som om det var igår, trots att det var för trettiofem år sedan, då var hon nitton år. Skulle det visa sig att han var lika poetisk som hans brev visat prov på? För Laura framstod han som en elegant och nyanserad person…

 

kallor-regnbage

 

Anthuriums – de hjärtformade blommorna – kärlekens blommor. Vi tar en blomma av varje färg och nyans likt människorna på Mauritius. Det blir en stor bukett. För somliga skulle anthuriums bli en livslång kärlek…

 

iStock_000004597382Small-e1320940029860

 

Under 1700–talets senare del var han ledare och ordförande för republiken maroons vid berget Le Morne. Maroon var det samlade namnet på en förrymd slav. Utsvävningar som personliga namn på maroons ansåg den härskande klassen inte alltid vara nödvändigt. Slavkolonin vid Le Morne kallades i var vit mans mun för helvetet på några hundra meters höjd, hos de förrymda, de apatiska, de som inte skydde några som helst medel för att döda. De uttryckslösa, de som var en korsning mellan människa och djur, men de var också de överlevande!

 

I ett tidigare skeende av sitt liv i ett annat land hade han haft status som vilken fri människa som helst. Att förkovra sig i litteratur var något som legat honom varmt om hjärtat. Uppe på berget Le Morne var han ensam om att kunna läsa och skriva. Innevånarantalet varierade mestadels mellan etthundra och tvåhundra personer, beroende på hur många som blivit tillfångatagna eller ej. Idag var det så gott som etthundrafemtio maroons samlade vid templet som var en halvformad grotta med en helig öppen plats. I mitten stod en påle som han lutade sig emot. FRATERNITÉ – BRODERSKAPET var inristat längs pålen. Det var ord som han vuxit upp med i det tidigare skeendet av sitt liv i det andra landet. Alla maroons var medvetna om innerbörden och vad det förpliktade. Denna kväll hade han gång på gång predikat att det tjänar inget till att vässa pilbågar och svärd mot den vite mannen. Det var han som inofficiellt döpt dem till republiken maroons vid Le Morne. Han var inte övertygad om att han själv skulle få ett erkännande och ett liv i frihet. Men kanske hans barn och barnbarn.

 

Alla innevånarna vid Le Morne förstod inte vad han menade. Det var knappt att han gjorde det själv när han promenerade till sitt hem, en grotta vid bergets topp, för att tala om för familjen att man måste hushålla med maniok, sötpotatisen som de åt morgon, middag och kväll. Han hoppades slippa tala om för sin hustru att de ännu en gång kanske skulle bli tvingade att flå några råttor för att stilla sin hunger.

 

På bergssluttningen utanför hans grotta var det frodig grönska från sisal buskar. Hans hustru satt och flätade några korgar av sisal blad. Det var likadant material som i de korgar hans kamrater bar sockerrör i. Då hängde korgen mot en bar rygg, som skavde mot djupa infekterade sår från snabba piskrapp. Några av hans kamrater hade tröttnat på den behandlingen och flytt. Flera av dem levde nu uppe på berget.

 

Minst femtio korgar låg flätade och klara utanför hans grotta. En gång i månaden kom några före detta slavar och och hämtade korgarna som de sedan sålde på Port Louis gator. I utbyte kunde de få fisk, kött och allehanda tygstycken, men framför allt information om vad som hände på ön. Nu hade de inte synts till på tre månader. Slavjägare fanns så gott som varje dag vid foten av berget. Alla visste att maroons gömde sig här, men man hade inget riktigt begrepp om hur många de egentligen var. Ingen slavjägare vågade sig uppför berget, terrängen var alltför svårtillgänglig för den som inte var van. I det nya landet var han ofrivilligt döpt till Sans Souci, vilket betyder sorglös. Personen som gett honom namnet hade påstått att minnen inte längre existerar för honom. De två skulle mötas igen, och minnet från deras första möte blev väldigt tydligt. Ännu en gång skulle Sans Souci komma att stå öga mot öga med självaste satan!