IE Warning
YOUR BROWSER IS OUT OF DATE!

This website uses the latest web technologies so it requires an up-to-date, fast browser!
Please try Firefox or Chrome!
Back to top
 
 
 

 

Till min son Kalle

 

Det är en förmån att få vakna med en människa som alltid är glad!

 

Först skapade Gud Mauritius,
och sedan himlen av dess spegelbild.

 

Mark Twain

 

 

 

 

Vill du lyssna på musik när du läser?

 

 

 

 PROLOG

 

Mauritius, maj år 2000
Han landade en tidig morgon med Air Mauritius från New Delhi. Han såg sig omkring och gick sakta med lite stapplande steg och hämtade en bagagevagn, sina två väskor i brunt läder. De hade varit med några år. Väl utanför flygplatsbyggnaden stod han stilla – säkert i tio minuter. Det var i övergången från sommar till vinter och regnet strilade ned. Han njöt. Någon kom rusande med en paraply men han avböjde. Han vinkade fram en taxi. Även om han inte haft artros i sitt ena knä, hade han ändå valt att promenera långsamt. Efter trettio år i Indien hade Laval de Marques kommit hem.

 

 

 Han beordrade chauffören att köra mot Le Morne, där han byggt huset han så många år drömt om. En bit upp på berget, där hans förfäder valt att kasta sig utför klippan, när man inte trodde på att slaveriet var avskaffat. Bilen närmade sig byn L´Escalier, han bad chauffören stanna.
 Laval sa:
 – Möt mig på andra sidan av bambulunden. Jag vill promenera.
 – Men sir, det regnar, ni blir våt.
 – Ja svarade Laval, det gör inget. Det var detta han längtat efter i så många år. Bambulunden var en tvåhundra meter lång allé. Här hade han klättrat som barn, trots att han inte haft tillåtelse. Laval blev varm inombords när han tänkte på sin mors ord: «Här är så vackert och fridfullt. Barn ska givetvis klättra och leka i träd, men inte här. Detta är njutningens och tysthetens allé.»
 Det var många tankar som dök upp i Lavals huvud när han stod i «njutningens allé». Han var glad att det såg ut på samma sätt som för trettio år sedan. Förmodligen hade träden växt, men tack och lov var inget förstört.
 Laval klev in i bilen igen, dyngsur.
 Chauffören var bekymrad.
 – Men sir, ni kan få lunginflammation.
 – Då tar jag sjukdomen med ro.

 

 

 Det hade slutat regna, man närmade sig Bel Ombre på sydsidan. Vid bron Beau Champs stannade de igen. Det var en gammal stenbro med växtlighet och grönska, som om man befunnit sig i regnskogen, fast utan giftiga ormar. Ormar hade Laval sett nog av i Indien. Eftersom det var tidigt på morgonen låg daggen fortfarande kvar på trädens blad.
 Laval bad chauffören åka och köpa kaffe.
 – Jag måste få sitta här en stund och njuta.
 – Men sir, ni kommer att få dubbelsidig lunginflammation.
 – Då finns det penicillin. Åk och köp kaffe nu. Laval fick sitt kaffe och satte sig vid en kant med benen hängandes över bron. Han hade varit gift och skild två gånger, hade två barn och tre barnbarn. Han var glad att han lyckats bibehålla god kontakt med båda sina före detta fruar. Det var vid tjugofem års ålder som han lämnade Mauritius – han hade nu hunnit bli femtiofem. Laval dinglade med benen över brokanten, vickade på fötterna mot vattnet.

 

 

En sådan lång tid som förflutit. Först hade han drivit ett litet hotell i Goa, innan han på olika vägar kommit in i IT– branschen.
 Han var en av de mera framgångsrika i sin genre i New Delhi. Det var inte bara ett IT–företag han byggt upp. Det var ett helt samhälle med sjukhus, bostäder och skola. Flera hade ryckt på axlarna och skrattat åt hans idéer. Men det slutade man med efter några år. Laval hade på ett tidigt stadium insett helheten, att människor presterar som bäst om service och tillgänglighet finns nära. Sjukfrånvaron i Lavals företag var obetydlig. Han hade skapat sitt mästerverk, och nu var det rätt tid att återvända till hemlandet.
 

 

 

Det var därför han hade låtit bygga huset. Laval hade inte sett det annat än på ritningar, men när han nu stod framför det var han nöjd. De rena linjerna tilltalade honom. Han tackade taxichauffören, som följt med honom in med bagaget. Mannens min var talande. Hur kunde en sådan framgångsrik man vilja bo så spartanskt? Ja, spartanskt så till vida att det fanns lite möbler i förhållande till den stora ytan.
 – Du förstår, sa Laval leende, jag har sett så mycket sidentyger och «lullull», men detta är vad jag vill ha.
 – Men fem datorer, sir, hade ni inte slutat arbeta?
 Laval skrattade.
 – Jag behöver hålla mig uppdaterad om vad som händer i företaget. Det drivs visserligen av min äldste son, men jag kan inte låta bli att ha ett finger med i spelet.
 Chauffören lämnade honom åt hans ensamhet. Laval slog upp en konjak, satte sig på sin gigantiska terrass och tittade ut över havet. Hemma, äntligen. Solen lyste mot berget och Laval kände plötsligt att han ville ha in ljuset överallt. Han reste sig och gick runt i huset, öppnade alla jalusier för fönstren, lät det starka ljuset inta hela hans bostad. Jo, kanske det skulle behövas lite gardiner, funderade han, men i så fall något tunt och luftigt som släppte in ljuset.

 

 

Mauritius, maj år 2000
Minst fem kilometer hade han promenerat och simmat idag. Nu satt Laval på en parkbänk, han sträckte ut sina ben och masserade försiktigt sitt ena knä. I vanliga fall skulle smärtan känts olidlig, men inte idag. Värken var som bortglömd för alla hans sinnen var koncentrerade på att han var hemma igen. Han tittade ut över Grand Port. Tänk, att för nära fyrahundra år sedan, här ute på havet föddes han, som blev den förste registrerade kreol/mulatten på Mauritius. Simon van der Stel var hans namn. Hans mors förfäder var slavar från Indien, och Simons far var guvernör på ön under några år, som då var en tämligen liten koloni.

 

 

 Det var också här vid Grand Port som de första slavarna rymde till skogs. Cirka etthundra svarta fanns med som last på skeppet från Madagaskar och som ironisk nog var döpt till SOLIDER, språket var kreol och betyder solidaritet. Han hette Pedro och var nitton år gammal. Pedro hade tillhört en hövding på Madagaskar och var dennes bäste och mest pålitlige slav. Där hade han haft status som en familjemedlem. Hövdingen hade hamnat i onåd och tvingats att lämna ifrån sig Pedro. Redan när han blev föst ombord på skeppet så bestämde han sig för att överleva. Slavdrivaren såg Pedros hat i blicken. Han satte ett rep runt hans hals och ledde honom mot fören av båten. Slavdrivaren tog ett fast grepp i öglan om Pedros hals, tvingade honom att böja huvudet och bokstaverade högt och tydligt, S O L I D E R. Han skrattade hånfullt, spottade Pedro i ansiktet, och sa:
 – Det betyder lojalitet, sammanhållning och medmänsklighet. Solidaritet, det är skrivet på ert språk – kreol. Det kommer du att få lära dig, för det är språket du kommer att kommunicera på, som den slav du är.
 Slavdrivarens röst blev om möjligt ännu mer cynisk.
 – Tänk att pack som du har varit med och utformat ett språk. Men fortsatte han, det är tveksamt om du överhuvudtaget lever så länge att du hinner lära dig några ord på kreol.

 

 

 Pedro blev knuffad ned i lastutrymmet, där väntade den övriga «svarta boskapen». Han blev fastkedjad på led tillsammans med de andra till både händer och fötter. Slavdrivaren ställde sig bakom Pedro, drog bak hans huvud och väste.
 – Jag vill gärna ge dig en extra gåva. Du och ingen annan är utvald bland etthundra negrer, det valet var tämligen lätt för mig, du får behålla repet runt halsen! Han skrattade rått, och svor några gånger för att han fick ödsla kraft innan han lyckades föra över träslån på dörren. Porten till helvetet var nu stängd.

 

 

 Det var alldeles svart nere i avgrunden så det gick inte att urskilja om det var dag eller natt. Där i den fuktiga luften trivdes knotten tillsammans med råttorna dygnet runt. Det var en omöjlighet att gissa hur många de var som sprang runt, fram och tillbaka. De första timmarna hördes ljud av svaga skrik. Det var när någon råtta satt sina tänder i en slav. Försöka sova var helt uteslutet, lätet från den tunga andningen och slamret från kedjorna hördes hela tiden. Det var rädslans ljud. De som lyckades somna gjorde det av utmattning, och sov så för gott.
 Skeppet anlände till Grand Port en dag när solen stod i zenit och moskiterna var omättliga. De sjuttio som överlevt färden i lastutrymmet blev fösta upp på däck och fick två hinkar med vatten hällda över sig. De blev befriade från kedjorna och hälsades av slavdrivarna välkomna till sitt kommande jordiska paradis som skulle bli en livslång kärlek.

 

 

 Svettpärlorna rann utmed Pedros ansikte som var helt sönderbitet av moskiter. Han tog sig för pannan som var feberhet. Slavdrivaren lossade repet runt Pedros hals som till största delen var avgnagt av råttorna. Han spände blicken i honom. Pedro rörde inte en min. Han stod helt likgiltig. Slavdrivaren insåg Pedros värde på marknaden, och hällde ytterligare en hink vatten över honom. Detta var på intet sätt en gest av humanitära skäl. Han slog honom snabbt och hårt två gånger på vänster kind med sin handflata. Pedro ryckte till obetydligt och blicken var fortfarande innehållslös.

 

 

 Slavdrivaren ställde sig mitt emot Pedro, tog ett fast tag runt hans haka, och sa i sarkastisk ton.
 – Du passar inte att heta Pedro. Han hällde ytterligare en hink vatten över honom, skrattade ironiskt och sa:
 – Jag döper dig till Sans Souci, det betyder sorglös. Minnen kommer inte att existera för dig.
 En kort stund efter att SOLIDER angjort hamnen vid Grand Port kom en svärm av moskiter. Den «svarta boskapen» som haft knotten hos sig dygnet runt var ju vana, men inte slavdrivarna. För en stund blev fångvaktarna ouppmärksamma och tio slavar lyckades att fly. De sprang för livet rakt in i skogen, söderut mot berget Le Morne. Tack vare att de var fysiska praktexemplar hade de krafter kvar, och kunde trots den omänskliga överresan springa ifrån sina förföljare. Sans Souci blev direkt deras naturlige ledare.

 

 

 

 

December, år 1993
I ett penthouse intill Spanska trappan i Rom sträckte före detta narkotikakommissarien vid DEA, Drug Enforcement Administration, baronessan Francesca di Venezia ut sig i sin jacuzzi. Francesca kunde inte minnas att hon tagit ett bad på tre veckors tid. Hon började tvåla in kroppen, «simply soap» stod det på förpackningen. Lite roligare ska jag nog ha, tänkte Francesca och tömde en halv flaska Gucci–olja i vattnet. I fem år hade hon jagat Medellinkartellens ledare Pablo Escobar, och bestämt sig för att detta var hennes sista uppdrag. Hon var inte med vid själva gripandet och skottlossningen. Det skötte colombiansk polis. Men hon var på plats i Colombia och Medellin när det skedde. Äntligen fick han det han förtjänade, skjuten barfota ensam på ett hustak, efter att ha utsatt så många för lidande, mord och korruption.

 

 

 Francescas syster ringde och beklagade sig över hur förfallet barndomshemmet blivit – palatset i Venedig. Där bodde hennes syster med familj. För att någorlunda kunna upprätthålla standarden hyrde man ut några rum till turister, men de inkomsterna räckte inte långt. Francesca var glad att hon tagit sin del av arvet och skaffat sig en utbildning. Dessutom hade hon placerat sina pengar väl, så att de förräntat sig, och kunde nu vid fyrtio års ålder sluta arbeta. Francesca orkade inte höra på sin systers små problem om dyra elräkningar, mögel och fuktskador. Om Francesca skulle berätta en del av vad hon sett av lidande och elände, nu senast i Medellin, skulle systern inte förstå.

 

 

 Om några dagar skulle hon resa på en välförtjänt semester till Mauritius. Francesca satte sig vid sin dator för att printa ut sitt resebevis, och naturligtvis fanns det inget papper kvar i skrivaren. Nåja, jag går ned till lokala polisstationen, tänkte Francesca, så får jag också tillfälle att önska dem en god jul.
 Iklädd svarta stövlar med stilettklackar, kashmirulster och Hermèsscarf spatserade Francesca över kullerstenarna vid Spanska trappan mot Via Condotti. På vägen in på polisstationen mötte hon en gråtande äldre dam åtföljd av två tröstande poliser. Kvinnan bar en minkpäls. Ja, man såg fortfarande att det var mink, men den var nedsprayad med röd färg. Jaha, tänkte Francesca, det är de problemen vi har här, ett sådant fegt beteende!

 

 

 Polisinspektör Roberto kysste Francesca på kind.
 – Välkommen hem, baronessan.
 – Nej, nej, baronessatiteln använder jag bara på krogen så att jag enkelt kan få bord. Det har vi ju talat om tidigare, du och jag, sa Francesca bestämt.
 Francesca satte sig vid en dator och tryckte ut sitt resebevis och läste några internetsidor från dagstidningen Le Mauricien. Hennes polisiära nyfikenhet gjorde att hon rent slentrianmässigt tittade i pappershögen från faxen efter eventuella brott på Mauritius. Hon ropade på Roberto.
 – Vad är det för förbaskad liten holme jag ska resa till? Hör här. En person har fått sina bromsar demolerade och avlider. Förövaren dör också. Han var narkotikapåverkad. Förundersökningen läggs tydligen ned eftersom den misstänkte avlidit. Detta hände för två veckor sedan. Är de dumma i huvudet eller är det korruption? Självklart ligger det andra intressen bakom detta. Pablo Escobars budskap var Plata o Plomo, att muta eller dödas.
 Robertos ögon glimmade till när han tittade på Francesca.
 – En sådan tur att du har slutat arbeta, och ska njuta av en skön semester… Eller är det möjligtvis så att du tar med dig lite parmaskinka och parmesanost och besöker den avlidnes familj ifråga under julen?

 

 

 Francesca tittade först lite irriterat på Roberto, men var tvungen att börja skratta. Hon insåg att han kände henne väldigt väl.
 – Ha en fridfull jul och hälsa din hustru.
 – Se upp för hajar med två ben!

 

 

 

 

Med två hattaskar i vardera handen stannar Francesca till vid Fontana di Trevi. Vattnet såg onekligen kallt ut, på Mauritius lär det vara tjugoåtta grader i havet. Tre veckor i sol och värme, precis vad jag behöver tänkte Francesca. Hon går till sin charkuteributik. Mario, ägaren, ser Francesca och skyndar sig att öppna dörren.
 – Bella baronessa Francesca, välkommen hem.
 – Tack Mario. Jag ska be att få ett kilo parmaskinka och lika mycket parmesanost, som jag vill ha vakuumpackat.
 – Aha, baronessan ska till sin syster i Venedig.
 – Nej du, tack och lov inte, mumlade Francesca. Jag ska till Mauritius. Kommer just från min modist, efter en månad i Colombia varav flera dagar i djungeln kände jag att jag behövde piffa upp mig lite.
 – Ingen kommer att vara så vacker som baronessan på Mauritius. Är det goda vänner på ön som ska få smaka våra italienska delikatesser?
 – Nej Mario, under åren har jag lärt mig hur viktigt det är att ha med sig egen proviant.
 – Men bella baronessa, på Mauritius finns världens vackraste och bekvämaste resorts. Jag var där förra året. Maten är gudomlig.
 – Det låter bra, men man vet aldrig. Var bodde du?
 – Oh, det var en «once in a lifetime» upplevelse, Hotel Le Saint Géran, ansett som världens bästa badhotell.
 – Där ska jag också bo. Hoppas du har rätt, för det är långt ifrån gratis.
 – Jag är övertygad om att baronessan kommer att trivas som fisken i vattnet.
 – Tack Mario och ha en riktigt god jul.